På förekommen anledning...
... Lite länkkärlek, på temat intern kritik och baksätesförare.
Hanna Dönsberg, skriver ett av sina bästa inlägg hittills. Särskilt kul är emellertid att hon lyfter upp en sak som jag också sagt flera gånger de sista månaderna:
"De måste minnas att vi har ett parti fullt av ledarkritiska personer, de som har svårt för auktoriteter i allmänhet, och dessutom bestämt sig för att göra något åt saken, då de inte är rädda för att säga vad de tycker."
Exakt!
Vi har en stor skara medlemmar vars tilltro till politiska ledare varit lägre än Glocalnet, varav många inte ens brytt sig om att rösta tidigare. Är man förvånad över att de gör oväsen, ska man vara det av rätt anledning: bara att de alls bryr sig om att framföra kritiken är ett tecken på förtroende!
När det blir tyst, däremot, är det dags att oroa sig...
Vill man vara väldigt destruktiv och reta gallfeber på folk, däremot, ska man använda sig av förminskande, avfärdande språk som "baksätesförare", och prata hotfullt om hur viss kritik "inte kommer att tolereras". Väldigt märkligt språkbruk från en pirat, som antyder att öppenheten vi slåss för i alla andra arenor ska begränsas just när det gäller intern kritik. Trakasserier och troll ska vi givetvis inte tolerera, det håller jag med om, men interna kritiker ska även fortsättningsvis vara fria att säga precis vad de tycker.
Kritik måste inte vinklas positivt för att vara konstruktiv, det räcker med att den har substans. Man ska kunna påpeka att det brinner även om man inte har en konkret idé om hur elden ska släckas.
I bakgrunden finns ett utmärkt inlägg av Klara Tovhult, som tar sats i diskussionen av det nyligen publicerade värdedokumentet och sedan tar sikte på just hur kritik framförs och bemöts i partiet.
Jan Lindgren skriver två inlägg om konsten att ge och ta kritik som är väl värda att ta en titt på. Jacob Dexe söker förklaringen i hur styrelsen finner sin roll i en färsk organisation med växtvärk ur ett gruppdynamiskt perspektiv. Mattias Bjärnemalm har också reagerat på det frekventa bruket av termen baksätesförare, och beskriver därför baksätesförarens roll i partiet på sitt eget helt unika sätt.
Emma Opassande, som ofta suttit mitt i diskussionens centrum, och som jag tror ofta känt sig lite mer träffad än hon borde, har lämnat arbetsgrupperna där diskussionerna varit hetast, vilket är synd, men samtidigt modigt av henne. Det är långt ifrån alla som klarar av att ta steget att lämna något som är viktigt för dem när de känner att de behöver en paus.
Värdedokumentet kommenteras för övrigt även av Mattias Bjärnemalm och Ulf Bjäreld.
Förresten - se gärna Rick briljera i morgonsoffan:
Väldigt bra jobbat Rick. Mer sådant.
Mycket bra poänger där. Speciellt i att många av oss är kritiska till naturen och därför blir det inte konstigt att det blir så.
SvaraRaderaOch kritik är bra för att man ska kunna göra saker bättre till nästa gång
Jag känner en hel del oro över det här. Jag tror inte att det bara är när tystnaden lägger sig som problemen finns... när det framkommer sån stark kritik i en rörelse som piratpartiet och den bara viftas bort på ett så pass nonchalant sätt, så finns det en ganska tydlig risk att en stor del av gräsrötterna tappar orken.
SvaraRaderaDet märks kanske inte så direkt, men den där energilösheten kan vara något som kommer till baks i form av en mindre engagerad kår pirater när det är dags för grovgörat som tillhör riksdagsvalet.
Vet du vad jag tänkte när jag skrev det: "Aa..bra, sådär, nu kunde jag göra om Beelzes ord till mina egna." Det tog ett tag ;))
SvaraRadera@Janne:
SvaraRaderaTack Janne
Det är just det där med att vara kritisk i grunden som är en bra sak - kritiker är bra på att se hålen i skutan, så att man kan täta dem.
Jag tyckte som dina inlägg, och förstår att exemplen du tar upp handlar om extremer, men jag delar inte bilden av att debattklimatet är SÅ uselt i PP. Försök för samma dialog i moderaterna, så får vi se. Karl Siegfried kan nog tala om en del om hur det funkar att sticka ut med Reinfeldt som chef.
Jag tror att vår styrka ligger i att vi kan jobba i det här klimatet, just för att vi delar en grundsyn, och att det just nu är lite av känslan innan man tar språnget som gör det jobbigt för alla - anspänning inför urladdning.
Det är mycket som ska klaffa 2010, och alla känner pressen och vill mycket. Det kräver en del att jämka mellan alla starka viljor i en lös organisation med många nybörjarpolitiker, men motivationen är jag inte orolig för. Jag är taggad.
Man kan se det såhär:
"Jag mot min bror. Min bror och jag mot vår farbror. Min farbror och jag mot alla andra."
När vi väl går i clinch med motståndet, kommer alla att märka hur lätt det är att begrava stridsyxan och samarbeta mot övervakningstomtarna. Det är innan fighten man känner av nerverna.
@Micke: Som Mab sa - 90% av aktivisterna har inte ens märkt bråket, och bryr sig sannolikt inte. Vi är en liten kärna av funktionärer, ledning och eldsjälar som är inne i det här, och i grund och botten är vi eniga om 90%.
De aktivister som finns här i mitt baksäte har inte förändrats märkbart av gräl på skype och forum. En hel del av dem gnäller förresten också på ditt och datt, men jag har inga tvivel om att alla kommer att hugga i lika bra som i förra valrörelsen, eller bättre.
Tack för era kommentarer och gott nytt år ;)
@Hanna:
SvaraRaderaVäldigt bra inlägg iaf, och...
...Fan, jag skriver det på din blogg, tror jag ;)
Bra kommentarer och stämmer väldigt bra.
SvaraRaderaKritik kan ses som en kärleksförklaring och visar att det är något värt att bry sig om och förändra. Partiet blir bättre av kritik eftersom det ofta kräver reflektion och ibland förändring.
@Collentine:
SvaraRaderaTack, gott nytt år och jo... Kritiken betyder att det finns engagemang och en massa människor som brinner. Klart det finns mindre lyckad kritik, och mindre lyckade sätt att framföra den, men den blir ett större problem när den bemöts fel.
Hanna har redan uttryckt det bra:
"Jag upplever att det ofta blir ett gräl i en sådan situation när ”föraren” reagerar med aggressivitet och dominans istället för att, som Emma talar om, se det gemensamma målet – och lita på sin medpassagerare. Som Brecht skulle säga: ”Tillit skapas genom att den tas i bruk.”"
Vad kan jag säga mer...?
+1
Fast vi glömmer en oerhört viktig sak nu.
SvaraRaderaFör att kunna ta emot kritik, så måste man först få erkännande och uppskattning.
Kort sagt - kärlek.
För att kunna ta emot kritik på ett konstruktivt sätt måste man känna tillit och trygghet.
Om jag bara får kritik och ingen uppskattning så kommer jag också att börja försvara mig, gå i baklås, stänga av.
Det finns något som kallas Non-Violent Communication (NVC, Giraffspråket), och grunden i all konstruktiv kritik är att först ge uppskattning för det som faktiskt fungerar bra.
Öppnar man med en massiv kritikattack kan man inte räkna med att den ska tas emot med tacksamhet. Vi är alla kännande människor, och det måste vi respektera.
Det är oerhört viktigt att särskilt de personer som är i en utsatt position, ledare och andra på kritiska poster (fast det gäller i grunden alla), får mycket stöd och uppskattning, så att de känner sig trygga i sin roll. Då kan de också ta emot kritik.
Kritik är inte det första man ska ta till när man ska förbättra något. Det första är trygghet, utrymme för kreativitet och förbättring. Och trygghet uppnår man med kärlek, värme, uppskattning, erkännande och respekt.
Man kan säga att kritik betyder respekt och förtroende - men det måste faktiskt synas tydligare att det är respekt och förtroende som ligger i botten. Och kritiken måste formuleras så att den går fram.
Alla har ansvar.
O.K.?
@CJR:
SvaraRaderaKritik och kritisk granskning ÄR det första man applicerar. För att kunna förbättra måste man ju leta efter felen?
Annars håller jag med dig om att det är viktigt att visa uppskattning, men inte bara för att vara positiv, lika lite som man ska kritisera bara för kritiserandets skull. Kritik och beröm ska båda vara sakliga, annars förlorar de sitt värde.
Nu har vi faktiskt ledare som är väl värda ett +1 eller hundra, så det är inget som behöver forceras fram.
@CJR:
SvaraRadera... Men jag tror din poäng handlar om kommunikation, och vi är helt överens om att problemet ligger där, om jag tolkat dig rätt.
Helt sant det där med ansvar, och att kritik kan framföras på mer eller mindre bra sätt.
Jag tror att vi
1: Behöver en bättre och bredare plattform för kommunikation - däribland fler afk-möten, vilket gör Parley i Västerås mycket viktigt. Som organisatör för det första Parley hade jag tänkt blogga lite om vad hela idén gick ut på, vilket tycks ha kommit bort lite.
2: Behöver titta på hur kritiken ska samlas in och hanteras. Jag vet att ledningen tycker att de förankrar och söker sig utåt så mycket de kan, och att de ofta blir orättvist anklagade för att inte göra tillräckligt. Problemet är att om medlemmar inte upplever förankringen som tillräcklig, så behövs det något för att de ska känna det. Det här måste vi alla göra i samråd, och i det rådande klimatet funkar inte det.
... Vilket för mig till 3: vi behöver en riktning utåt som enar oss. Jag tror att kampanjarbetet efter primärvalen kan ge det. Värdedokumentet är potentiellt en lysande start på det, men tyvärr har det kommit av sig lite på att det inte sades tydligt nog att det är ett pågående arbete som medlemmarna uppmuntras att lämna förslag till förbättringar på. Istället såg det ut som 'hugget i sten', vilket födde starka reaktioner från många, som kände sig överkörda.