Valpejl med inbyggda skygglappar

The legend, the myth, the man är inte längre AWOL. Nu sågar han SR:s och SVT:s projekt Valpejl i sitt första inlägg på ett bra tag. Välkommen tillbaka, Oscar.

Valpejl svarar på Twitter med att "Piratpartiet inte särbehandlas" och hänvisar till"nuvarande opinionsläge", vilket känns som en mycket otillfredsställande, men väldigt typisk förklaring.

Tillåt mig utveckla, och låt koncentrera oss på de politiska frågornas relevans, jämfört med opinionsundersökningarnas, och sedan fråga oss vad gammelmedia och public service egentligen har för roll i valrörelsen...

En retorisk fråga först:
Varför har regeringen beslutat att datalagringsdirektivet inte ska införas förrän efter valet, trots att det redan är försenat, och vi kan bötfällas av EU för att inte ha implementerat det enligt överenskommelse?

Åter till valrörelsen och Valpejl då:

Kännetecknande för de senaste valrörelserna har varit en alltmer urvattnad debatt, och en överdriven tilltro till opinionsundersökningar som huvudsakligen genomförs med ångteknik, som the blogger formerly known as Blogge påpekar - huvudsakligen ringer man upp fasta telefoner, där människor som orkar ta sig tid att svara på undersökningar svarar. Jag tror inte jag känner ens en handfull pirater med fast telefon. Inte många icke-pirater under 40-45 heller, faktiskt...

2010 har varit valrörelsernas absoluta bottennapp. Partiledarna kan helt utan att störas av media lugnt styra debatten till att handla om relativt trygga frågor eller just opinionsundersökningar.

Politiker ÄLSKAR opinionssiffror, eftersom de är väldigt tacksamt diskussionsmaterial (det är lite som hur fotbollsfans älskar statistik). I samband med varje nytt horoskop, slåss diverse politiska cheerleaders i gammelmedia och på bloggar om att recensera de olika undersökningarna, istället för att prata sakpolitik. Man får en massa utrymme att framhäva varför man är bra, och varför statistiken stämmer/är missvisande. Gratis uppmärksamhet, utan prestationskrav, alltså.

Gammelmedia älskar bevisligen också horoskopen, eftersom de fyller ut, utan att kräva särskilt många arbetstimmar på redaktionen. Jag kan tänka mig att till och med sportjournalistik är svårare än att slänga ihop ett tiotal plattityder om SCB:s eller Novus senaste, ställa de obligatoriska frågorna till the usual suspects, och få de obligatoriska upphetsade slagorden tillbaka. Wham, bam, thank you ma'am, och iväg till layout och tryck.

Låt oss titta på en liten tabell HAX lade ut nyligen...




Att de här frågorna har sprängkraft är inte direkt något man kan ifrågasätta:

• Det finns ett allmänintresse för till exempel journalister och deras källor, som ett par miljoner tonårsföräldrar vars barn fildelar, eller för invandrade svenskar vars kommunikation avlyssnas baserat på nationalitet, i jakt på terrorister, samt kulturindustri och kreatörer.
• Det är inte direkt nyhetstorka heller, nu senast WD29 och Swift, samt Beatrice Asks ständiga snedsteg här hemma, för att bara nämna ett axplock. Kan man fylla ett par hundra sidor med kronprinsessan och stekarprinsen under ett valår, kan man säkert krama en story eller två ur att USA vill ha tillgång till våra kredituppgifter (var det inte DE som var skyldiga OSS pengar, förresten?)...
  
• Det handlar inte heller om ett litet populistiskt parti för avdankade Ultima Thule-fans, med ett fåtal gravt misskötta kommunpolitiska uppdrag spridda över landet, utan om Piratpartiet, som från ingenstans knep två platser i Europaparlamentet 2009, med 7,13% av rösterna!
  

...Vilket för oss till svaret på den retoriska frågan ovan:
Informationspolitiska frågor SKRÄMMER SKITEN ur de etablerade partierna, särskilt efter 2009. Därför är man beredd att ta lite skäll från EU, eftersom alternativet är att riskera att informationspolitik får mer uppmärksamhet i valrörelsen. Vad som helst för att inte riskera att debatten blossar upp och börjar ta utrymme.

Så, in conclusion, vad kan man hoppas på från "public service" här?

Att man ska hänvisa till 'opinionsläget', och ignorera det faktum att det pekar på en stor mängd osäkra väljare, och att en allt större del av väljarkåren är rörlig ända in på mållinjen?

Att man ska spela med i sjuklöverns försök att styra debatten till att behandla säkra frågor?

Att man ska släppa in Sverigedemokraterna baserat på opinionssiffrorna, men utelämna ett parti som vunnit över sju procent i ett rikstäckande val för bara ett år sedan, och som har två platser i Bryssel, där nu större delen av den lagstiftande makten finns, i och med att Lissabonfördraget trätt i kraft?

Att man inte vill kunna beskyllas för att gunga båten?

... Tydligen.

Skärp er för fan, ta ert ansvar som 'public service' och släpp in PP. Släpp gärna in Fi också, och behåll för all del SD - varje cirkus behöver en clown.


Under tiden får vi väl börja vänja oss vid en värld utan gammelmedia, vilket kanske kan visa sig vara en nyttig anpassning i rättan tid, om trenden håller i sig.