Får sossar gilla pirater?

Det började med att Erik Laakso bröt tystnaden, och dristade sig till att tala om Piratpartiet såhär när valrörelsen närmar sig slutfasen. Erik, som har varit en av mina personliga favoriter i bloggosfären sedan jag började läsa bloggar, skrev ett inlägg som gick ut på att Piratpartiet kan behöva ett par röster, under titeln Piratpartiet kan behöva kamrat +2,5%.

Inlägget är kärnfullt och välskrivet, och poängen är tydlig:

"(...) det är otroligt viktigt att PP kommer in i riksdagen i årets val eftersom det kommer göra att demokratifrågorna får ett nytt och centralt fokus, inte bara i Sverige utan också i Europa."

... Och genast ryckte socialdemokraten Claes Krantz ut och ropade "Vafalls? Myteri!" i ett inlägg som ifrågasatte om Laakso som socialdemokrat verkligen borde yttra sig positivt om Piratpartiet. Borde man inte i så fall vara piratpartist? Diskussionen i Claes kommentarsfält har varit intensiv (och väldigt intressant - tack för det Claes!), och diskussionen har också spridit sig vidare: Livbåten, Opassande, Falkvinge, Anna Troberg, Lake och Fredric Kjellberg tillhör de som tagit upp diskussionen på sina bloggar. Kent Filppu (som tidigare bloggade som El Rubio) listar punkter han vill se hos det alternativ som får hans röst i riksdagsvalet, vilka av en händelse mer eller mindre uteslutande är punkter som det talas jävligt tyst om från gammelpartierna.

Jag tycker att det är sorgligt att så många av de ur gammelpartierna och deras ungdomsförbund som stod med oss pirater utanför riksdagshuset och protesterade mot FRA, blivit förläget tysta nu när valet närmar sig.

Det är fegt av båda blockens ledare att sticka huvudet i sanden och av taktiska skäl rikta debatten åt alla andra håll än informationspolitik, av rädsla för att förlora röster.

Det är pinsamt och ovärdigt att det enda man tycks ha lärt sig av EU-valet 2009 där Piratpartiet tog över 7%, är att vara tyst och spela på säkra, trygga frågor, snarare än att ta debatten.

Jag anser, vilket jag återkommer till ständigt, att det är ett hån mot väljarna och demokratin att undvika tydliga ställningstaganden i jakten på röster, på det sätt gammelpartierna gör. Det är dessutom korkat och kortsiktigt, eftersom de här frågorna inte kommer att försvinna. En konsekvens av den här taktiken, t ex som på inget sätt är ny, är att man genom att försöka tiga ihjäl integration och invandring, bäddat en gräddfil för Sverigedemokraterna.

För ett tag sedan sa jag en massa elaka saker om Moderaterna, och lyfte samtidigt mina favoritmoderater.

Det känns skönt att kunna lyfta några favoritsossar också, som har integritet nog att stå upp för åsikter som deras partier helst inte pratar om innan valet. Med Anna Trobergs ord "den bästa sortens socialdemokrater". Erik Laakso (som tyvärr slutar blogga, men börjar skriva på Kulturmagasinet Voltaire), Anders Widén och Thomas Hartman tillhör dem sedan länge, och i samband med att diskussionen blossat upp gör jag dessutom en ny bekantskap i Ann-Catrin Brockman, som sällar sig till skaran. Även Peter Andersson och Jonas Morian förtjänar ett omnämnande.

Det finns fortfarande tid att ta upp diskussionen i media, och tvinga gammelpartierna att bekänna färg, vara tydliga och framför allt ta debatten om integritetsfrågor och informationspolitik (oavsett ståndpunkt, för även om man är för FRA, IPRED och tycker att ACTA är en skitbra grej, har ett seriöst parti en skyldighet mot sina väljare att redogöra för och motivera sin politik).

Jag hoppas att Laakso och andra smittar av sig på sina partikamrater.

----------------------------------------------

Slutligen, apropå valrörelsen, skriver Göran Widham i SvD Brännpunkt om härskartekniker och 4%-spärren. Mycket läsvärt!