Demokratins Pulsåder

Det här blir långt, med många citat och länkar. Slutpoängen finns i fet stil längst ned, för den som inte har lust att åka på sightseeing längs min tankebana.

Bara så ni vet ;)

Jag har läst åtskilliga fler reaktioner på statistiken från WVS som jag skrev om igår. Särskilt två av dem för fram mycket goda poänger:

Peter Högberg:
"En av de mer klatschiga uttrycken är 'att demokratin måste erövras varje dag' men frågan är hur vi politiker gör det och om vi verkligen är beredda att offra det vi har idag för att släppa fram något nytt. För ska vi kunna behålla demokratin är det inte att trumma in att den är bäst för våra unga utan att i realiteten låta dem bli en del av demokratin. Det innebär att vi måste riva partierna, som de ser ut idag."

Johan Westerholm:
"I samtliga politiska partier så är det hart när omöjligt att göra politisk karriär och nå riksplanet om den enskilde inte enrollerat sig innan sin 28:e födelsedag. Utöver detta skall den enskilde ha en adekvat skolning, i socialdemokratin är det den facklig-politiska alternativt någon form av statsvetar- eller förvaltningsekonomexamina som är gångbar. Utbildningar som i praktiken är värdelösa i alla andra yrken än politikerns. De som väljer att göra rollen som förtroendevald till en yrkesidentitet och yrkeskarriär. De som spelar spelet fullt ut och inte drar sig för att verka för maktkoncentration och ren nepotism. Detta, det interna maktspelet med därtill hörande företeelser och de omständiga nomineringsprocesserna, skrämmer bort dagens politiskt engagerade medborgare. Det föder ett förakt för politiken som idé, ett förakt som går från mun till mun och landar i just det vi ser i studien."

Läs gärna inläggen i sin helhet. Det är värt din tid.


När jag går vidare i min rätt omfattande dagliga bloggläsning når jag så ett inlägg där Mary uppmärksammar en kommentar hon fick apropå undersökningen av World Values Service jag och många andra kommenterade igår. Det visar sig att det inte bara är unga, utan även andra åldersgrupper som har en snarlik statistik:

"Där går det att läsa att det inte bara är ungdomarna som föredrar en "stark ledare" utan lika många gör det i spannet 30-39 år och 40+.
Alltså ca 23% av Sveriges befolkning tycker det är Ganska bra/Mycket bra med en diktator."

Det gör det lite intressant att reflektera över varför t ex DN väljer att rapportera resultatet av undersökning som om det vore en fråga om enbart ungdomar, snarare än en bred trend som rör alla åldersgrupper.

När jag sedan via Robsten leds vidare till DN ser jag att de fortsätter på det spåret i dagens ledare, under titeln 'lita på ungdomen' som verkar vilja mana till lugn efter reaktionerna under gårdagen. Man pekar på annan statistik som visar att Sverige har jämförelsevis väl förankrade demokratiska värderingar, och ställer sig frågande till WVS:s 'alarmism'. Sedan når fram till en ganska märklig slutsats:

"Demokratins problem i dag kan snarast beskrivas som att det finns en frustrerad minoritet som blivit skickligare på att organisera sig. Det tydligaste uttrycket för det är att Sverigedemokraterna till sist sprängde fyraprocentsvallen. Tyvärr kan även den som är i otakt med sin tid förgifta samhällsklimatet."

Okej, så fenomenet Sverigedemokraterna är argumentet för att minoriteters ökade förmåga att organisera sig är demokratins största problem? Hade det inte varit för detta gissel, hade allt varit frid och fröjd och de sju gammelpartierna (minus tre av dem om jag känner DN:s ledarredaktion alls) hade lugnt kunnat fortsätta lotsa oss medborgare vidare i all sin upplysta visdom?

Ledaren är givetvis osignerad, men snälla någon, vad är detta för skitsnack? Om DN menar att WVO ägnar sig åt alarmism så vill jag nog hävda att DN ägnar sig åt att bagatellisera å det grövsta, och givetvis drar de Svarte Petter ur rockärmen, eftersom SD är den välkända roten till allt ont.

Idioti! [/end tantrum]

Jag tänker inte gå in på vad jag tycker om fenomenet SD, deras politik eller var jag tror orsakerna till deras stöd ligger, eftersom jag redan skrivit flera spaltmeter om det i tidigare inlägg.

Istället tänker jag ta upp två kommentarer jag fick igår som fick mig att tänka efter lite.

Peter Karlberg påpekade det motsägelsefulla i att jag frågade "när stod senast en ledande politiker för en impopulär åsikt av principskäl, trots att det skulle kunna kosta honom eller henne röster?", för att sedan kritisera Fredrik Reinfeldt och Alliansen för att ignorera högljudda protester mot till exempel FRA-lagen. Var det inte precis det Fredrik gjorde?

... Och visst drev han igenom en impopulär lag, trots protester. Så mycket är vi överens om, men i mina ögon gör detta inte Reinfeldt till ett exempel på vad frågan efterlyste. Hade Reinfeldt drivit frågan om behovet av signalspaning i valrörelsen, hade det varit en annan sak. Hade Reinfeldt inte vägrat att ta debatten efter att ha drivit igenom laghelvetet med tång och blåslampa, hade det varit en annan sak.

Istället valde vår statsminister att lägga locket på med orden "alla tjänar på om debatten lägger sig", och en liknande tystnad har varit Reinfeldts adelsmärke vid många tillfällen därefter.

Vem tjänar på tystnad i en demokrati, egentligen?

Detta leder mig vidare till den andra kommentaren jag tänkte ta upp, från signaturen Sara S. (Sara? Om du inte bloggar redan, tycker jag att du borde överväga att börja.) Saras kommentar är synnerligen klok, och beskriver det jag ser som ett av demokratins största problem på ett mycket träffande sätt:

"Kan demokrati verkligen vara lika med en symbolisk ritual som tar plats vart fjärde år? En sådan "demokrati" syftar snarare till att ge folklig legitimitet åt makthavarna. "All makt utgår från folket" lyder grundlagens första paragraf. Det är träffande. Makten går från folket ut, men vart går den hän? Inte tillbaka till folket i alla fall. "Demokratin" är då ett fiffigt sätt att suga ut makten från folket."

Word. Precis så.

Det finns tillfällen i demokratins historia där det inte är självklart att de valda makthavarna har grundat sina beslut på folkets vilja. Ett av mina favoritexempel är förbudet mot barnaga, som knappast hade gått igenom om man hade folkomröstat om det. En del av den representativa demokratin är att placera sitt förtroende hos ombud som man litar på kan fatta klokare och mer upplysta beslut än man själv kan.

Av detta följer att de förtroendevalda får ett MYCKET tungt ansvar att förvalta i att bevara det här förtroendet, och det bästa sättet att göra detta är genom ett ständigt pågående och öppet offentligt samtal, där de valda makthavarna lägger MER tid på att besvara de obekväma frågorna från medborgarna, och där de också ser det som sin plikt att lyfta upp viktiga frågor som kommer i skymundan. Det offentliga samtalet måste sträva efter att vara inkluderande.

Här har även media en viktig roll att fylla eftersom vem som helst förstår att man inte kan lita på att makthavarna alltid samvetsgrant kommer att ta det ansvaret. Hur sköter de det?

I dagens Sverige fungerar det offentliga samtalet PRECIS TVÄRTOM. De politiska partierna baserar hela sin strategi på att undvika obekväma eller kontroversiella frågor, och medierna låter dem komma undan med att sätta agendan för det offentliga samtalet.

Vi som makten ska utgå från, reduceras till passiva åskådare i skådespelet "demokraturen", där vi precis som i den gamla tidens kyrka förväntas sitta tyst och snällt med mössan i handen och vara tacksamma för att vi får vara där alls. Upplever vi orättvisor eller motsägelser i det evangelium som predikas, påminns vi om hur vissa saker går bortom vårt förstånd och bäst lämnas till prästerskapet att tolka - vi har ju trots allt löftet om Himmelriket. Lämna din kollekt, sjung med i psalmerna och fråga inte efter mer än vad som erbjuds, lille vän, och AKTA DIG MYCKET NOGA för kätterska utbrytarsekter som bara leder dig i fördärvet.

Eller i korthet som svaret Sara inspirerade mig att ge:

Demokratins pulsåder är ett ständigt pågående offentligt samtal, och demokratin som livsform mår allra bäst om det samtalet är förutsättningslöst, gränslöst och inkluderande.

Vad jag tycker mig se just nu är hur partiernas makthavare, gammelmedia och PR-firmor angriper och skadar demokratin i sina försök att kontrollera och styra flödet i riktningar som gynnar just DERAS intressegrupp.

-----------------------------------------------

Ett tillägg: Innan WVS-siffrorna blev en het potatis skrev förresten Dexion ett inlägg med rubriken "Demokrati: kultur, inte en checklista", vilket är en tänkvärd titel. Ordet kultur betyder ursprungligen odling, vilket för tankarna till något som växer och lever - apropå liknelsen ovan med demokratin som en livsform.

Läs även Martin Moberg, Juristen, Farmor Gun och alltid utmärkta #Svpol.