Spegel, spegel...

Jag tänker roa mig med att strunta i bloggformatet, och ta precis så mycket utrymme jag behöver för min tankebana inatt. Det blir lite av ett sammanfattande inlägg, dessutom, vilket innebär att jag länkar tillbaka en hel del till saker jag skrivit innan som kan relateras till detta. Blir det för långt, ber jag om ursäkt, men ämnet förtjänar att behandlas grundligt.

Jag har just kommit hem efter en tur genom Norrköping. Vid Saliga Munken är en scen uppmonterad, och en stor uteservering. Jag passade på att gå förbi och morsa på lite människor jag inte sett på ett tag, och mingla lite grann... Ett slagsmål mellan två fulla grabbar hann utbryta, troligen över någon skitsak på fyllan, som det brukar vara. Människor i vad som tycktes vara deras gemensamma sällskap gick emellan.

Spyor, rop, shalala, ett gäng fnittrande småtjejer som gapar om hur fulla de är... Den yngsta ser ut att vara runt elva... Någon som går förbi kommenterar föraktfullt "kolla småhororna"... Hans vänner glor och garvar. Småtjejerna hoppar på en spårvagn.

Jag drar mig till minnes samtalet med en vän tidigare på dagen som berättat om ett flertal våldtäktsförsök på Peace & Love-festivalen. Vem läser jag i tidningen om imorgon? Hur många sitter fortfarande i duschen i gryningen som jag inte kommer att läsa om, för att de inte orkade anmäla?

En timma i köttvärlden, Fredag kväll.

Sverige.

Shalafuckingla.

Och nej... Jag festar också, titt som tätt. Jag är aldrig rädd när jag går genom stan. Det är hemma. Det här blir inte en massa moraliserande om Människorna och Spriten.

Bara ett introducerande snapshot, av en kväll med mediakonsumenterna.



Paul Ronge har blivit hotad i sin bloggs kommentarsfält, och skriver ett väldigt tankeväckande och intressant inlägg, apropå det som allmänt kallas näthatet.

Läs det, och kom sedan tillbaka hit om du vill. Det är väl värt att läsas.

Jag hade nöjet att växla ett par ord med honom på twitter i samband med det... En av mina käpphästar angående all skit ute på nätet är just det där med att internet är en spegel av mänskligheten. Allt som någonsin skrivs eller läggs ut, kommer ifrån en människa. Vi är inte så olika.

Gillar vi inte spegelbilden är det inte forumet i första hand vi har problem med, för stänger vi ett, kommer ett nytt. Det är människorna.

Paul skriver:
"Björn Nilsson, argumenterar sakligt för stor frihet på Twitter och säger ungefär att ”nätet är som en spegelbild som visar upp oss som vi är”.
Det är klokt sagt. Men om spegelbilden vi möter är skäggstubbig, rufsig, smutsig och sunkig, försöker vi då inte fixa till oss? Kort sagt: Tjänar inte spegelbilden också till att förändra och förbättra?"

 ... Och här har han helt rätt - men det bör inte ske med smink.

Det här med twitter... Just nu fylls alla politiska flöden med nyheter från Almedalen. Tonen är oerhört mycket mer polerad, och spegelbilden långt mer tillrättalagd än i de kommentarsfält Paul talar om i sin text.

Hatet finns likväl där, var så säker. Almedalen har förutom Rosévin och mingel, trevliga sammankomster och intressanta seminarier, en mängd hat och förakt att bjuda på. Ibland blir det extra tydligt, när någon talar lite för högt om klasslojalitet och borgarsvin, eller om alla dessa lata bidragsparasiter som borde skaffa ett jobb och möta verkligheten.

Man behöver inte besöka Almedalen för att veta det. Det räcker med att lyssna på jargongen på twitter, läsa mellan rader i kampanjer eller debattartiklar där brödtextens budskap ofta dränks av mer eller mindre subtilt förakt och härskartekniker.

Man kan gå till sig själv också. Hatar inte du något eller någon? Det må ligga under ett fikonlöv, men visst finns det där?

Men låt oss komma till saken - det är mot det öppna hatet, som det typiskt återfinns på Newsmill (i kommentarsfält, eller illa dolt i vissa artiklar) eller i kvällspressens kommentarsfält, som Paul Ronge vänder sig. Paul ställer frågan till kvällstidningarnas chefredaktörer, vad de gör för att stävja flödet av hatiska kommentarer.

Jag kan tänka mig att det inte är alltför mycket, för aktiva kommentarsfält är säljargument i kontakten med annonsörer på webupplagan. Kvantitet smäller ÅTSKILLIGT högre än kvalitet här, för allvarligt talat, man räknar inte med att sälja till Paul när man köper annonsplats för mobilsignaler, onlinepoker eller nät-dejting. Fem-sexhundra misogyna, rasistiska, hyggligt köpstarka gaphalsar ur Verklighetens Folk däremot, är ingen dum demografi alls.


Helin och Mattson kan snacka precis så mycket skit de vill - hatet i kommentarsfälten är pengar på banken.

Paul tar upp det här med pressetiken, och kallar den för ett skämt, och jag drar mig till minnes avslöjandet om Ola Lindholm, som jag skrev en del om här och på Second Opinion när det begav sig, och tänker återkomma till när något händer.

Jag håller med Paul angående pressetiken. Den följs helt godtyckligt, och är för övrigt helt och hållet en löst hållen överenskommelse mellan branschföretag, snarare än verklig lagtext. Helin och Mattson har ganska fritt spelrum att tänja och bända gränsen, och dessutom står ju kommentatorerna själva för sina inlägg - tidningen tar (till skillnad från oss bloggare) inget ansvar för innehållet, även om de så klart modererar bort rena lagbrott i någon mån.

... Men allt detta för oss tillbaka till kärnan i det jag vill prata om... Pudelns Kärna, ni vet?

Var kommer allt detta hat ifrån, och vad gör vi med det?

På Google Plus har jag diskuterat en del idag med Malin Nävelsö, vilket tillät mig samla tankarna lite till, och jag kom att tänka på ett kort-kort inlägg jag lade upp här för en tid sedan apropå en sällsynt vedervärdig och utstuderad löpsedel, av den typ vi ser dagligen:

Notera den infällda texten i huvudrubriken, som inte har ett skit med saken att göra. Layoutmiss? Skulle inte tro det. Detta är hur kvällspressen presenterar "nyheter" för oss, varje dag. Det är helt enligt vad de antar kittlar din nyfikenhet till lösnummerköp, och således ett vittnesmål om hur de betraktar dig som människa.

Är du förbannad än?

Redo att skriva en förbannat arg kommentar någonstans?

Det finns en klassisk visdom bland bloggare och internauts angående hur man hanterar troll. Man antingen ignorerar dem, eller om man har tid och energi, halar man fram dem i ljuset så att de spricker. Det låter enkelt och elegant, vilket det förstås inte är i verkligheten. (<-----PS - LÄS Unni!)

Men en fråga vi måste ställa oss är, vilka är trollen, egentligen?

Jag har äcklats sönder och samman av idiotiska kommentarer och påhopp i kommentarsfält därute. Likt Paul, har jag fått ta emot en hel del hot, som jag tar SÅDÄR allvarligt. Vill du skrämma mig, får du backa upp det med mer än en massa snack och en anonym hotmailadress.

Men om kvällstidningarnas kommentarsfält är fertil mylla för allt detta hat, är deras journalistik väldigt ofta gödslet som fått det att gro och växa sig starkt. Kvällstidningarna och i viss mån all gammelmedia innehåller åtminstone inslag av underhållning.

Ibland är det ren gawker-porr om något lustmord eller en särdeles blodig olycka, eller artikel på artikel med ringa textmassa och mycket bilder om kungafamiljen eller någon kändis på dekis.
Ibland är det Sven-Otto Littorins sexuella utsvävningar, där man lägger fokus på moralpanik så att den viktiga frågan rinner undan i bakgrunden.
Ibland är det ett krigsreportage med en sprängskiss av ett helt berg som urholkats till terroristcentral av flitiga Al Qaida-krigare - en sprängskiss som senare visar sig komma från en neokonservativ tankesmedja och föreställer en bas som aldrig existerat. Källkritik, någon?
De båda tidningarna har givetvis dessutom sina redaktionella blockpolitiska ställningstagande och ständiga gnabbande om vem som är mest osaklig och illasinnad i sin politiska rapportering, samtidigt som de ofta är otroligt undfallande mot makthavare när dessa beslutar att döda en diskussion eller byta ämne för att inte störa de omhuldade opinionssiffrorna.

Så vilka är egentligen trollen? De som anger tonen, måhända? De som drar in annonsintäkterna?

Det finns en poäng i att ifrågasätta om vanliga läsare ska behöva dras med dessa inskränkta, hatiska idiotkommentarer under tidningsrubrikerna, men att stänga kommentarsfälten i nuläget är lite som att försöka bygga vallar runt Fukushima när tsunamin redan dragit in.

Dammluckorna har öppnats, och hatet och vreden fanns där hela tiden. Det är bara det att INNAN internet satt en insändarredaktion och sorterade vem som skulle få komma till tals. Vi kommer ALDRIG tillbaka dit. Dessutom kommer mycket av hatet troligen från just "de vanliga läsarna". Arga, trötta människor som frustrerat ännu en dag konstaterar att man ljuger för dem. Att ingen lyssnar och tar dem på allvar. Som är rädda för sina jobb, sina familjer och sina grannar, och möts av idel krigsrubriker som knappast dämpar vanmakt och frustration.

Det säljer.

Att ha gett dem en röst, och sedan tysta dem för att det de säger skrämmer och oroar är i min mening inte rätt väg att gå.

För vi kommer inte att hålla käft.

Ja, jag sa "vi"...

Den här bloggen - jag - drivs av vrede och vanmakt. Jag är trött, arg och i viss mån hatisk, och det är mitt jetbränsle. Jag uttrycker mig måhända mer balanserat och behärskat än många andra exempel där ute, men var så säker - jag skriver för att jag formligen kokar. För att jag är trött på att behandlas som en idiot av medier och makthavare, på att få en röst var fjärde år i en valrörelse som domineras av egennyttiga klubbar för inbördes beundran som är beredda att säga vad som krävs för att få min röst, vägrar tala om något som kan vara besvärande för dem, för att sedan ignorera mig så länge det är möjligt i en mandatperiod till.

... Och det lustiga i sammanhanget är att jag är Ingen Särskild, på väg till Ingenstans från det Ingenting jag kom från för ett par år sedan. Jag har Ingenting att förlora. Internet gav mig en röst, och jag är en av några få bland tiotusentals som hade turen att kunna göra något med den.

Jag är näthat.

... På sätt och vis.

Självfallet ägnar jag inte min tid åt att skrika könsord och rasistiska tillmälen slumpmässigt på Aftonbladets webb, men trollen är i min värld de som drev mig till att slutligen höja rösten, och för att komma åt dem måste jag sparka uppåt - inte trampa ned på kommetarsfälten de strör ut under sina artiklar.

För jag ville aldrig göra det här.

Jag ville bara få leva, och vara ifred från hatet och rädslan medierna sprider, och makthavarna mjölkar på varje ursäkt att stärka sina positioner.


Var tror ni jag tycker att förändringen borde börja?