Två artiklar på kort tid behandlar fallet Assange, den ena i Aftonbladet och den andra i DN. Båda har mötts av glada tillrop från vissa, och irritation från andra - hela härvan lockar fram starka reaktioner från alla, från kommunister till moderater.
Någonstans långt från alla skriverier, blogginlägg och tweets ligger sanningen, vilken vi aldrig kommer att kunna peka på med absolut säkerhet.
Själv ställer jag mig djupt skeptisk till både Hildebrandts och Kjöllers texter. De luktar "Rent Mjöl"-tänk lång väg, och verkar följa logiken att Assange borde resa till Sverige och samarbeta med myndigheterna om han inte har något att dölja. Själv resonerar jag att man som brottsmisstänkt inte bör samarbeta mer med myndigheter än man är förpliktigad till, vare sig man är skyldig eller inte. Det finns en orsak till varför man som brottsmisstänkt har vissa rättigheter, och därför bör man använda sig av dem i högsta möjliga mån. Att lita på myndigheter och makthavare är helt enkelt ingenting man är skyldig till, eller ens bör göra...
... Som jag ser det, som sagt. Det finns en mycket intressant föreläsning på temat på Youtube, som visserligen behandlar det femte tilläget i USA:s konstitution, men som ändå känns relevant. Det är ett långt klipp, men definitivt värt att titta på.
Att just Assange som ägnat en stor del av sitt liv åt att exponera maktmissbruk och lögner inte litar på svenska (eller några andra) myndigheter borde inte förvåna någon. Vi har just genom Wikileaks fått en hel binge med orsaker att fråga oss om VI borde göra det, om vi gjorde det innan.
Vad kan vi då lära av fallet Assange?
En första sak är att om man undrar huruvida det finns lagliga möjligheter att avtvinga någon att HIV-testa sig efter ett ligg där kondomen gått sönder, bör man under inga omständigheter gå till polisen om man inte är beredd att riskera att hamna i rättegång. Som de allra flesta säkert redan känner till var det myndigheterna och inte kvinnorna som nu står som målsägande som fattade beslutet att göra en brottsanmälan.
En annan sak är att jämställdhetsdebatten fortfarande har en del mark att klara av i Sverige, alldeles oavsett vilken åsikt man har om hur jämställt Sverige är. Det syns inte bara i de direkta kommentarerna angående fallet Assange utan också genom den utbredda tendensen att koppla i stort sett alla diskussioner om genus och sexualbrottslighet till Assange-affären.
Liberaldemokraten och bloggaren Torbjörn Jerlerup har skrivit på Newsmill om Assange-debaklet, under rubriken "måste man våldtas av en kändis för att bli tagen på allvar?". bara rubriken i sig lyfter en synnerligen tänkvärd fråga. Det är minsann inte varje dag en misstänkt sexualbrottsling efterlyses via Interpol av svenska myndigheter. Jag tycker att det är ställt bortom rimligt tvivel att det har gått väldigt mycket prestige i det här, vilket syns i opinionen. Bara det är skäl nog att jag inte skulle gå med på att resa till Sverige för förhör och eventuell rättslig prövning om jag vore Assange.
Varför åklagarsidan inte helt enkelt skickat någon att förhöra Assange i England, kan jag inte gissa.
Apropå opinionen, kan man se tydliga tendenser till att svenskarna har vissa svårigheter att se skillnad mellan öppenhet och öppenhet. Jag tycker att skillnaden mellan att publicera material som t ex Collateral Murder, Afghan War Diaries eller Cablegate och att svara på frågor i en rättsprocess där ord står mot ord är milsvid. Öppenhet och personlig integritet utesluter inte varandra.
Någonting i "allt eller inget"-tänket som ständigt återkommer i diskussioner om Assange påminner fanimig om Judge Judy (har ni inte sett TV-showen, behöver ni inte känna er manade att googla den - man kan leva utan den upplevelsen, jag lovar).
Jag skulle kunna fortsätta och fortsätta, vilket troligen inte hindrar de som gillar Hildebrandts och Kjöllers resonemang från att se mig som en del av "kaviarvänstern".
Själv har jag svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om Assange och de två kvinnorna som anklagar honom. Jag tror inte på helgon. Jag kommer aldrig att veta vad som hände eller vad parterna tänkte, och jag är inte naiv nog att tro att vare sig den ena eller andra parten är snövit och oskyldig (vad nu det ordet betyder). Sannolikt har de alla agerat omdömeslöst, även om följderna nog var svåra att se på förhand. Allt har skenat iväg, och ingen kan längre stoppa snöbollseffekten.
Något jag ÄR klar över är att Wikileaks fortfarande inte våldtagit någon. Jag ställer mig fortfarande bakom den typen av whitleblower-aktivism helhjärtat. Att det kommer fler liknande initiativ är välkommet. Givetvis ska även whistleblowers granskas och kritiseras, varför det är bra om fler alternativ konkurrerar med varandra.
En anna sak jag tycker borde vara uppenbart, inte minst för Assange själv, är att han borde lämna ifrån sig sin roll som talesperson och redaktör för Wikileaks omgående, oskyldig eller inte. Organisationen behöver en ny representant som inte förknippas med pågående skandalrapportering, och som kan ägna sin tid åt arbetet utan en rättsprocess hängande över sig.
