Expressen får en släng av ansvarskänsla?

Det är mycket snack om näthat nu.

Ni vet, det där hatet man sätter 'nät' framför för att visa att det skulle försvinna om man bara stängde alla datorer i världen som orsakar det?

Expressens chefredaktör gick idag ut och hakade på trenden som oroad medborgare, och meddelade att nu ska man minsann ta sitt ansvar.

Det blev en spontan kommentar, som jag också publicerar här, eftersom kommentarsfältet är så aktivt att det knappast blir särskilt välläst där:

"Vill man ha lite idéer om varför tonen i det offenliga samtalet ser ut som den gör, kanske man bör se till sig själv lite grann?

Hur ser era löpsedlar ut, Expressen? Hur är det med användandet av krigsrubriker för att öka upplagan? Det är alltid lika intressant att se hur chefredaktörerna för NätChockSexDödsHovSkandal-media väljer att förvandlas till små mirakel av publicistisk hederlighet vid vissa tillfällen.

Hur är det med er egen roll i att SÄTTA TONEN för det offentliga samtalet? Jag skulle säga att ni som de två mest säljande tidningarna i landet har en stor del i det.

Nej - jag är ingen anhängare av konspirationsteorin om "PK-media". Jag tror inte ni samlas i små källare och håller möten om hur ni ska dupera folket.

Men er rapportering är ytlig, populistisk och sensationslysten, och era löpsedlar vädjar glatt till det lägsta i era läsare för att sälja lösnummer.

... Och sedan, när ni gett folk ett forum, och upprörda röster höjs över att SAMMA HAT SOM NI GJORT EN AFFÄRSIDÉ AV ATT GÖDA yttras under era artiklar, "tar ni ansvar", och döper det till 'näthat' som om det var ett fenomen som inte funnits därute i årtionden innan ni öppnade era kommentarsfält.

Newsflash: att "ta ansvar" vore kanske en mer trovärdig gest om ni BÖRJADE med att se er i spegeln... Men förlåt, det gör ni ju - ni tittar i era kommentarsfält.

.. Och väljer att lösa problemet med smink. Talande."

Ja, jag vet: lite ilsket, och väldigt spontant, men seriöst OMGWTF...? Jag blir faktiskt lite spyfärdig.

Minns någon Ola Lindholm, till exempel? Kan vi inte fråga honom om medias roll?

Apropå detta kan man läsa debattartikeln från Aftonbladet igår, skriven av Maria Bjaring på Second Opinion. Även Susanne Ringskog kommer fram till en liknande slutsats på Newsmill, och Medievärlden körde nyligen en artikel om hur näthatet hanteras utomlands.

---------------------------------------------------

Uppdatering:
Aftonbladets Jan Helin ska förstås inte vara sämre. I all korthet: suck.

Deepedition, Opassande, Futuriteter, Anna Troberg och slutligen Martin Svensson ang den frånvarande debatten om prat- och pappershat.

Medierna: Konsten att kapa ett debattforum (feat. Yours Truly)

Är det någonting med gammelmedia som är fullkomligt skoningslöst, så är det förmågan att konfrontera en med varje tillstymmelse till dialekt.

Bara en färsk observation nu när jag precis lyssnat på mig själv i P1:s Medierna:

Med anledning av inlägget jag skrev på #Svpol om debattonen i twittertaggen med samma namn, blev jag uppringd av Erik Hedtjärn på Medierna som sänds i P1 på lördagar. Samtalet mynnade ut i att jag åkte upp till Stockholm på en intervju vid riksdagshuset, och pratade lite smått om fenomenet som uppstod när Politiskt Inkorrekt uppmanade sina läsare att komma ut på Twitter.

Du kan lyssna på hur det blev på SR, och även följa kommentarsfältet (som i sammanhanget ska bli mycket intressant att följa) under artikeln på Mediernas hemsida. Vill du fördjupa dig i bakgrunden ska du läsa Magnihasas Historien om #Svpol och inlägget jag länkade alldeles i början.

Jag och Erik pratade i mer än en timma, så det är mycket som inte kom med, men jag får lyfta på hatten och tillstå att "PK-media" har gjort ett utmärkt jobb i att få med det viktiga. Även Mats Dagerlind som skrivit på PI en del, och Timbros VD Markus Uvell.

Jag tänker ägna lite utrymme till att säga emot Mats (och Markus och jag är rätt eniga den här gången, tror jag) som menar att tonen varit saklig i #svpol, och att politikerna flytt för att de inte gillar ämnena. I natt har jag t ex hört (förutom att jag blev kallad lögnare, obildad och halvislamist):

"Jag kommer inte acceptera en utbredning av Islam i Sverige. För eller senare måste vi ta till vapen likt andra frihetskämpar."

samt:

"The only good communist is a dead one"

och under sändningen dök detta upp:

"Om #Svpol nu radio P1 (PK). Men jag är dessutom för att genetisk mångfald ej bortblandas."

Det är förstås viktigt att påpeka att det INTE ÄR SD-POLITIKER, utan anonyma twittrare som står bakom de här åsikterna. Man ska komma ihåg att skilja på sympatisörer och företrädare...

... Men visst för det tankarna till reaktioner på den hatiska vänstern som den beskrivs i Sydsvenskan, eller som den framställs av SvD efter anmälan mot Galago?

Faktum är att SD:s tidigare mycket flitiga twittrare har övergett #svpol precis som så många andra makthavare, och jag kan inte påstå att jag klandrar dem. Det FINNS sansade, sakliga och trevliga SD-sympatisörer därute, men även de som för tankarna obehagligt nära tonen Anders Breivik använde i sitt manifest.

Om detta är enskilda fall eller inte kan den som vill kolla taggen själv bedöma, eftersom den sedan ett tag loggas och kan följas bakåt. Det är olika ton beroende på tid på dygnet, dessutom, beroende på vilka twittrare som är inne.

Nå... Ett par saker då, för att vara tydlig i ljuset av det här:

Jag vill INTE tysta eller få bort någon ur #svpol, eller vilket öppet forum som helst.
Jag vill INTE se mer kommentarsfältsmoderering.

Mina rätt starka åsikter om vikten av det offentliga samtalet hålls öppet kan läsas här och här.

Jag vill också vara tydlig med att jag inte "försvarar Islam". Jag försvarar inte kristendomen heller, eller någon annan religion.

Däremot försvarar jag religionsfrihet (tro och utövande, så länge det inte kränker en annans integritet, varför jag är emot t ex omskärelse) och jag försvarar varje människas rätt att bli bedömd på lika vilkor inför lagen (inga särskilda undantag för muslimer eller Breivik-liknande nationalister).

Det är nämligen värden som för mig är bland de få verkligt viktiga saker som gör Sverige speciellt. I det avseendet antar jag att jag kan kallas "medborgarrättspatriot", även om det troligen är "kulturmarxist" jag kommer att få höra mest av på twitter.

--------------------------------------------------

Apropå den här diskussionen kan det vara värt att läsa mer av Magnihasa, kolla in Mediernas andra inslag idag om näthatet.

För övrigt tycker jag också att alla borde läsa Camilla Rågfors tala om sin tid i Sverigedemokraterna i LO:tidningen.

Porr, katharsis, filterbubblor och Rule #34

Jag skulle vilja rikta ett litet tack till porrbranschen.

Varför?

För att det är - och det här brukar jag påpeka ibland - ett välkänt faktum på akutmottagningar runtom i världen att människor som ställs inför ny teknologi ganska snart söker alternativa användningsområden. Vi tenderar att vara rätt primitiva i våra frågeställningar:

"Kan jag slå någon i huvudet med Pryl X?"
"Finns det potential för sexuell tillfredsställelse med Pryl X?"

... Och av den anledningen dyker titt som tätt delikata problem upp ibland på landets sjukhus hur man behandlar skador åsamkade olyckliga patienter av experiment med dammsugare och diverse avlånga föremål. Komiskt? Ja absolut, men icke desto mindre sant. Vi har nog inte förändrats mycket sedan vi bodde i grottor...

En Sverigedemokrat skulle här kanske se en anledning att ta upp islamiseringen. Antipiratbyrån skulle möjligen fråga sig hur producenterna av diverse prylar skulle få betaaalt för extra tillämpningsområden. Beatrice Ask skulle troligtvis överväga att lagstifta om vad man får ha dammsugare till, ivrigt påhejad av KD och en hel del gråsossar.

Jag, en informationspolitisk nörd, tänker såklart prata om internet.

För, den här principen gäller även för internet. Möjligheten att dela information över telenätet resulterade givetvis i att användare började utforska de sexuella möjligheterna, och snart satt miljoner människor trollbundna framför sina skärmar för att vänta medan pixliga bilder sakta, sakta laddade på deras skärm via deras skräniga 28,8 kb/s modem.

Porrbranschen visade snart entreprenörsskap av det slag endast sådana branscher kan uppbåda, och började genast uppfinna allehanda tjänster för att tillgodose användarnas... ahem... behov. Någon som är mer tekniskt kunnig än jag kan säkert lägga ut texten utförligare angående exakt vilka innovationer på nätet som drivits av porrbranschen, men jag vågar lova att det var betydande insatser i internets barndom.

Dessutom har de gjort allt detta och sedan delat ut enorma mängder av sitt material gratis. Innovationen har ofta handlat om att finna alternativa vägar till att tjäna pengar. Anmärkningsvärt? Jag tycker det.

Man kan förstås tycka vad man vill om de moraliska aspekterna, men var så säker - dessa pionjärer har bidragit till att göra det internet just DU använder för att kolla nyheter eller bedriva politisk aktivism snabbare, smartare och bättre.

Tack porrbranschen!

Det här med porr, behov och entreprenörers vilja att hjälpa oss hitta det vi söker för mig till en annan egenskap som nätet har. Det uttrycks egentligen bäst genom några av internets många regler, mer specifikt:

#34 "There's porn of it."
#35 "If no porn is found at the moment, it will be made."
#36 "There will always be more fucked up shit than what you just saw."

Det finns gott om bevis att styrka de här principerna med, och den som googlar "rule 34" någon gång kommer att förstå vad det kostade mig i framtida terapisessioner att leverera ett av dem:

Med tanke på mangadomen kan det förresten hända att detta blir mitt sista inlägg, då jag inte har bevis för att ovan kopulerande AT-AT Imperial Walkers har uppnått sexuell myndighetsålder.

Nu undrar du:

"Var i hela helvetet är han på väg med det här inlägget?"

Okej...

Ska jag vara helt ärlig är det här inte mitt seriösaste inlägg någonsin, men det har slagit mig, efter ett par veckors lyssnande på debatterande människor som rutinmässigt förkastar varandras källhänvisningar, att Rule #34 faktiskt kanske kan tillämpas på ALL information: Letar du efter det, så kan du hitta det du söker ute på nätet.

Faktum är, att ju mer du vill hitta något här, desto större är chansen att du hittar exakt vad du söker.

Det är en gammal klyscha det där med att 'som man ropar får man svar' och är det någonstans man kan få det bekräftat snabbt, så är det på internet. Söktjänster, din Facebook, din Spotify, Youtube och säkert även porrsajterna försöker komma ihåg vad just du sökt efter, och ge dig mer av det du klickade på vid ditt senaste besök.

Sakta men säkert bygger du din egen filterbubbla i informationsdjungeln som omtänksamt strävar efter att försäkra dig om att du har rätt: Du har bra smak, det finns människor där ute som är och tycker som Du, och Världen ser ut precis som just Du uppfattar den.

Det är inget nytt fenomen, och inte unikt för just internet, men det belyser ett väldigt gammalt problem på ett bra sätt: vi är av naturen bekväma, och vi har det jobbigt med att ta till oss sådant som ligger utanför vår comfort-zone. Vi gillar att tro att vi förstår världen omkring oss, och vi tycker om upprepning av det vi är bekväma med. Testa att ta till dig Mein Kampf eller High School Musical någon gång, så fattar du vad jag menar - om du inte råkar gilla High School Musical förstås, ditt sjuka djur.

Så... Även om vi antar att din förmåga att tänka självständigt är utmärkt, kan du alltså aldrig vara säker på att dina sökresultat presenteras objektivt - hur i hela friden ska då internet kunna hjälpa dig att ha rätt hela tiden?

Beats me, men det är på grund av det här som jag inte gillar att blocka ens de mest uppenbara troll på twitter.

De gamla grekerna hade ett uttryck för den intellektuella och känslomässiga process som vi upplever när vi ställs inför det obekanta och provocerande. De kallade det katharsis och menade att det var en nyttig och nödvändig renande process, och därför försökte man ofta frammana denna upplevelse i kulturen, till exempel genom teater.

Enligt den logiken borde jag således vara stammis på Politiskt Inkorrekt, läsa kvällstidningar, och titta väldigt mycket på Fox News och Femman, för den renande effektens skull. Det finns helt klart en poäng med det, som jag ser det.

Gästinlägg: Vem eller vad har egentligen tolkningsföreträde?

Idag har jag nöjet att få vara värd åt en gästbloggare, som skriver på ett ämne som jag själv berörde i mitt inlägg på #svpol-bloggen nyligen, och säkert får återkomma till. Inlägget är skrivet av twittraren @jorgensdotter, som i och med detta gör sin debut i bloggvärlden. Av allt att döma hoppas och tror jag att vi kommer att få se mer av henne, framöver.

Nog sagt - till inlägget (som även kan läsas på utmärkta Mina Moderata Karameller):

Efter rasande debatter på Twitters diskussionforum #svpol har jag ofta loggat ur, trött på att vi ständigt stångar våra budskap till mottagare som bara är intresserad av att vinna poäng som redan är uträknade. Trött på att vi missbrukar debatten och kommunikationen som är det viktigaste medel vi har för att förstå och vidga vår kunskapsbank när vi tolkar vår omvärld. Att göra seriösa försök att förstå vår gemensamma plätt i universum är att skaffa sig viktiga ingredienser för att kunna förändra den. Eller kliver jag in i en debatt på nätet för att åstadkomma - absolut ingenting ?

Och kan jag då inte lika gärna låta bli?

I människans högst individuella minnesbank finns många millimeterutrymmen för gamla minnen, smaker, dofter, förnimmelser och tankar som vi inte ens längre är medvetna om. Dessa minnen traskar vi runt med, och när vi tolkar vår omvärld lägger vi till den nya informationen till det som redan fanns lagrat.
Klick, klick. Nytt. Ny formation.
Ny plattform har skapats när vi fortsätter vår livsresa bland medmänniskor, tankar och det ständiga flödet av information.
Betänker man detta kan man ställa sig frågan om det verkligen finns en sanning, när det bygger på så många människors olika minnesbanker och filter att försöka förstå vår kontext med.

Vi bär alltid med oss våra egna filter när vi tolkar ny information och ingen kan tolka den på exakt samma sätt.

Är det hotfullt mot mina övertygelser?

Eller befriar det mig från att aldrig tycka mig ha mandat att kunna ifrågasätta det jag tror att jag tycker eller hör?

Igår var jag på biblioteket för att låna böcker om rasism, invandring och vårt mångkulturella samhälle som grund för nytt skrivande. När författarna som finns representerade bland hyllorna beskriver faktainnehållet i den litteratur jag väljer, ska jag vara klar över att den vävs ihop med författarnas egna analyser. De har alltså, precis som oss alla andra, redan tolkat sin omvärld.
Betydelsen av att det står Fil.kand framför författarens namn, blir då att vi blint litar på att dess åsikt är ett rättesnöre vi kan referera till som en sanning. Jag är högst personligt väldigt kritisk till hur vi utan större reflektion litar på källhänvisningar till olika statistiska undersökningar och artiklar i ämnen vi diskuterar med andra. Tilliten vi har till hur andra har tolkat omvärlden, utan att ens orka ifrågasätta den och tänka efter med vilka grunder de gjort den, är alldeles för onyanserad.

Ändå har det blivit ett verktyg för att kunna bemästra samtalet på nätet, där det ständiga ropet efter referenser har blivit ett krav för att få delta i debatten med argumentet att du annars inte har grund för något tyckande alls. Det är givetvis mycket bra och bitvis också mycket viktigt att stärka och bygga upp sina argument med hänvisad grund, men statistik, artiklar och undersökningar bör användas ödmjukt och inte som en härskarteknik för att tysta debatten.

Vi behöver uppmuntras till kritiskt tänkande och att lyssna på vad andra faktiskt försöker förmedla till oss. Jag säger inte att allt är osant, jag menar att vi behöver vara extremt noga med att sondera var informationen kommer ifrån och vad den faktiskt vill säga. Bakom varje uttryckt åsikt finns en människa. Och bakom den en till, och en till.

Och det gäller även för oss.

En grundtanke om man vill kommunicera konstruktivt är att utforma budskapet så att tolkningsutrymmet blir så litet som möjligt för den du pratar med. Det handlar inte om att förutsätta att mottagaren är dum eller korkad, utan just det att vi helt naturligt tolkar budskap på olika sätt. Skala av så mycket som möjligt och försök att undvika allt för mycket värdeladdade begrepp som kan vara svåra att kommunicera.

Ett annat begrepp som också hänvisas till i debatten är sunt förnuft, något som vi gärna ropar till när ingenting annat fungerar. Som en gemensam och odefinierad norm som då per automatik delades broderligt ut av högre makter mellan oss medmänniskor strax efter evolutionen. Det mest oanvändbara begrepp som finns är ju som du kanske förstår just - sunt förnuft. Vi kan aldrig vara så naiva att vi tror att sunt förnuft är något som är gemensamt. Vill du bryta nya marker bör du nog istället rikta in dig på att försöka förstå hur andra människor resonerar och förstå var den personen kommer ifrån. Läs en bok. Hey, läs två. Häng med i din omvärld, res och upptäck nya kulturer. Prata med människor, lyssna. Men framförallt, var medveten om dina filter och var du kommer ifrån. Öppna upp för möjligheten att din värld kan förändras.

Eller det är så satans jobbigt och skrämmande att vi hellre avstår?

Annat läsvärt: Magnihasa, Unni Drougge, Anna Troberg och Röda Trådar

Är det en politisk seger att bygga ett trollreservat?

Den här texten skrevs som ett gästinlägg för #Svpol och kan läsas där via den här länken.

Låt mig berätta historien om Twitters första viltreservat.

Det fanns, en gång i tiden, en hashtagg som hette #prataomdet. Jag tror den startades av Johanna Koljonen, men jag är inte säker på de exakta omständigheterna, och som allt som släpps på nätet togs det över av användarna så snart någon läst och bestämt sig för att kommentera och trycka 'enter'.

Hela tanken med #prataomdet var att människor med upplevelser av förtryck baserat på kön skulle ha ett forum för att berätta sin historia, eller länka till något inom ämnet som berörde dem. Människor började dela historier i kanalen, och snart svämmade den över till massmedia, säkert hjälpt av att flera av de tidiga deltagarna var journalister och tyckare. Den nådde på kort tid internationell uppmärksamhet, och var inom några dagar ett etablerat begrepp.

Precis som i alla öppna forum dök det upp mer eller mindre nyanserade debattörer, och eftersom det handlade om sex och könsroller... Ja, den som inte var där kan säkert tänka sig.

Efter någon vecka hade en konspirationsteori spritt sig, som i korthet gick ut på att #prataomdet kommit till som en medveten strategi för att smutskasta män i allmänhet, och Julian Assange i synnerhet. Det handlade så klart om den politiskt korrekta sossefeministsammansvärjningen.

Nå... Nu var ju inte #prataomdet särskilt viktig som hashtagg, efter att budskapet nått ut och ett par veckor passerat. Debatten hade då sedan länge flyttat sig utanför twitter, till massmedia och till bloggar och fikabord ute i landet. Folk började droppa av...

Kvar satt en grupp om kanske ett dussin anhängare av konspirationsteorin som attackerade i stort sett alla som försökte använda taggen, genom att ropa ut sina teser om hur manshat och lådvinsfeminister tillsammans med CIA försökte döda Assange och det fria ordet. Alla våldtäkter var bluff, alla orättvisor påhitt, och den enda Sanning som fanns in denna värld var den de besatt, dessa sista sanningsvittnen och försvarare av allt rent och gott.

Sedan RT:ade de varandra in absurdum, och tävlade om vem som kunde komma på de mest misogyna angreppen på nästa människa som kom in i taggen. Jag roade mig med att munhuggas lite med dem några gånger, men slösade inte nämnvärt mycket av min tid där.

Tid passerar.

Några månader senare (nej, jag skämtar inte), tittade jag in igen, och döm om min förvåning när jag såg sanningsvittnena fortfarande samlade, ensamma i #prataomdet sedan länge. Där satt de alltså, och dunkade varandra i ryggen och gottade sig åt att de skrämt bort "lådvinsfeministerna" från taggen.

Jag konstaterade att #prataomdet hade blivit ett reservat för ensamma troll - kanske internets första naturskyddsområde (något jag lite elakt påpekade, vilket inte mottogs väl). Ingen utom de själva lyssnade på dem, och där satt de ändå, ensamma, och lät som om de tyckte att de hade vunnit något.

Tragiskt, egentligen.

MEN...

De hade inflytande. De påverkade faktiskt, verkligen.

För, efter #prataomdet, är det stört omöjligt att prata om Wikileaks och Assange med någon av de tusentals som besökte taggen, utan att bli tvungen att förklara att man INTE tillhör galenpannorna från reservatet. Sättet de bemötte människor som inte ens visste vem Assange är, som kom för att dela något - kanske en historia om något de utsatts för och slutligen bestämt sig för att prata om - fick stå ut med en storm av föraktfulla angrepp, och att kallas 'hjärntvättade' eller 'militanta feminister'.


För oss som gillar öppenhet och arbetar för att hindra klåfingriga politiker från att förstöra nätet och demokratin med censur och inskränkningar i rätten till anonymitet var inte det här direkt till hjälp heller, kan jag tillägga.

Jag tror inte de här människorna är vare sig onda eller nödvändigtvis korkade. Jag tror att de ser en bild av en osanning, och anser sig ha goda belägg för att bestrida denna. Uppsåtet kan alltså i grunden ha varit gott, men de var så förbannade och frustrerade över att inte ha blivit lyssnade på, att de förstörde den möjlighet de hade genom att fara ut i vilda angrepp på allt och alla.

Been there - done that. Jag lovar. Jag är skitförbannad, nämligen, på lata och egennyttiga medier och makthavare, på åsiktscensur och på likgiltighet. Allt jag skrivit sedan jag började bli aktiv drivs och präglas av det, och jag trampar över gränsen med jämna mellanrum fortfarande.

... Och så blir man hågkommen som en gapig idiot, och mister sin chans att få föra fram sina argument.

Idag är det inte #prataomdet, utan #svpol.

"Twitter är i dagsläget mer eller mindre PK-vänsterns egna lilla ankdamm och klubb för inbördes beundran, där de dag ut och dag in skickar ut infantila betraktelser, menlösa slagord, utnötta floskler och så mycket hatpropaganda om SD som de bara orkar klämma ur sig innan de somnar över rödvinsglasen (tillsammans med länkar till motsvarande slags smörja). Och när de inte själva kan komma på något mer att säga inom dessa ramar så fortsätter de att kopiera och upprepa vad andra PK-meningsfränder nyligen har skrivit (detta kallas att ”Re-Tweeta”, eller ”RT” i kortform, och går i princip ut på att ”sprida vidare” de åsikter och uttalanden som man tycker om, och därmed överrösta andras åsikter med dessa)."

Så står det på Politiskt Inkorrekt, den 31 juli, i ett inlägg som manar PI:s läsare att gå ut och 'nyansera debatten'. Det är en i mitt tycke fullkomligt idiotisk beskrivning av #svpol, som har varit många saker, men ALDRIG en fridfull oas av likasinnade ryggdunkare. Professionella politiker, debattörer, akademiker och journalister har trängts med vanligt folk ur ALLA tänkbara politiska läger, och grälat, spridit länkar och försökt väcka opinion om allt från hbtq-frågor till invandring, informationspolitiska frågor eller arbetsmarknadspolitik.

Sverigedemokraterna - både officiella representanter som Linus Bylund och Kent Ekeroth, och mer anonyma supporters - har funnits där länge, och varit bra på att ta plats och väcka debatt. Till skillnad från på PI finns inte heller någon åsiktscensur. Individuella twittrare kan visserligen blockera användare, och självklart har man fått mothugg vad man än sagt under taggen. Det har faktiskt inte ens gått att diskutera vilket rödvin som passar bäst till Das Kapital utan att åka på en känga på 140 tecken.

Jag har använt taggen mest för att sprida information, och för att hålla ett öga på vad de olika grupperna för tillfället upprörs över, eller vill skryta om, samt att knyta kontakter med människor jag vill byta idéer med.

Så...

Jag vill välkomna alla de nya röster som följt PI:s uppmaning. Verkligen. Det finns ingen ironi här. Jag har haft en hel del kul och givande samtal med flera av er, och de som har snackat med mig vet vid det här laget att jag inte i onödan sitter och skriker 'rasist' åt folk.

Men...

Igår såg jag något som fick mig att minnas #prataomdet - ett par av de nya twittrarna spred en tweet som glatt konstaterade att det nu minsann var slut på 'hatangrepp' mot SD under taggen. Det lät som om man tyckte att detta var en seger.

Låt mig avslöja en sak:

Flertalet debattörer har lämnat #svpol. Det är bara en hashtagg, och de når ut UTMÄRKT till sin publik utan att använda taggen. De har tusentals följare, och inte helt sällan utrymme i media precis när de vill. De kan starta en ny tagg, eller helt enkelt strunta i att tagga.

OM ni har lyckats förvandla #svpol till en arena där invandringskritiska PI-läsare dominerar, har ni mist en chans att nå verkliga makthavare med era argument.

"De hade aldrig lyssnat ändå för de är rödvinskulturmarxistvänsterfascister som bara bryr sig om att fortsätta PK-hjärntvätt och sin kulturrelativistiska agenda", säger du?

Det är möjligt, men medan de fanns där, hade #svpol en publik som de drog med sig, på säkert tio tysta iakttagare för varje twittrare med ett par hundra följare eller fler. Ni hade, och kanske fortfarande har chansen att nå dem och ge DEM en chans att bedöma det ni säger och tänka själva.

Sabbar ni det kommer ni att ha en digital sandlåda som ingen annan besöker, medan samtalet pågår någon annanstans, och folk kommer bara att vagt minnas hur ett gäng gaphalsar kom in och skrek högt åt alla som inte tyckte som de. Till och med Sverigedemokraternas riksdagstwittrare är tysta i #svpol nu. Tänk på saken...

Jag tänker själv fortsätta använda #svpol i någon mån. Blir det för spammigt så blir det. Jag har inga som helst problem att ta civiliserade diskussioner med Sverigedemokrater, men jag tänker inte heller ta all min tid till att diskutera samma sak om och om igen. Vill man prata med mig och är artig och trevlig, är jag trevlig tillbaka, men kom ihåg att INGEN har någon skyldighet att 'ta debatten', och att folk vill prata om andra saker än invandring.

Här är slutligen ett par heta tips till nykomlingar som vill twittra politiskt:

• Var bättre än din motståndare. Blir du kallad 'idiot', försök att ta det kallt och vänligt, och be personen att dämpa sig och vara saklig.
• Var trevlig - kan du underhålla lite, och ha lite självdistans, kommer folk att vara mer benägna att lyssna på dig.
• Intressera dig för vad andra vill föra fram, även om det inte är din hjärtefråga, och ge folk utrymme.
• Undvik etiketter som "vänsterfascist", "PK", "troll" eller "rasist". Härskartekniker kommer att resultera i att folk slutar lyssna, eller blockar dig.
• INGEN är skyldig att lyssna på dig. Det är upp till dig att göra dig intressant och trevlig att prata med.
• Tänk på att du har en tyst publik - det är inte primärt människan du debatterar med du vill övertyga.
• Anta inte någonting om personers partitillhörighet eller sympatier. Folk hatar att klumpas ihop i grupper.

Relaterade länkar:
Opassande, Livbåten, Unni, Camilla, Torbjörn,